På BF+14 lördagen 30 juni kl 8.00 (dagen innan vår beräknade igångsättning) väcker Henrik mig och jag märker direkt att det är något som händer som jag inte känt förut. Det är mensvärk som smyger sig på och blir starkare och starkare i cirka 30 sekunder innan det blir svagare igen och sedan helt försvinner. Dessa värkar kommer med 5-7 minuters mellanrum och håller i sig i cirka 1 minut. Jag berättar detta för Henrik och säger att jag tror att det ändå kan vara något på gång nu även om jag inte vågar hoppas på för mycket. Vi äter frukost och jag sätter mig för att kolla lite på TV medan Henrik spelar lite XBOX.
Klockan 9.00 bestämmer vi oss för att kolla igenom BB-väskan ännu en gång för att se så allt är med och vi monterar även in babyskyddet i bilen så att det ska vara färdigt eftersom vi skulle sättas igång dagen efter.
Klockan 10.00 då värkarna fortfarande inte avtagit tar jag 2 alvedon och klockan 11.00 ställer jag mig i en varm dusch. Är det bara förvärkar så har jag hört att de då brukar avta. Jag sitter på en pall i duschen och duschar varmvatten på magen i ungefär en halvtimma och värkarna avtar inte. Klockan 11.45 ringer vi till min mormor (hundvakten) och berättar att det kan vara på gång och att vi tänkte åka ner och lämna hunden medan värkarna fortfarande inte var så starka för att slippa kasta oss ner i panik om det sätter igång på riktigt.
Klockan 13.30 efter att ha duschat, packat bilen med alla grejor vi skulle ha med oss till förlossningen (om vi mot förmodan inte skulle komma hem igen efter att ha lämnat hunden) åker vi förbi Henriks föräldrar för att lämna en husnyckel så de kan se efter katterna när vi är borta. Vi lämnar också hunden till mormor innan vi klockan 14.00 åker för att äta lyxlunch på MAX. Vi får en härlig stund tillsammans i bilen bara jag och Henrik där vi klockar värkar och pratar om vad vi tror kommer hända under dagen. Vi går också igenom vad jag vill ha för stöd från honom under förlossningen. Jag har bestämt att jag vill använda mig av dyktekniken i min förlossning vilket innebär att man genom att slappna av i käke, axlar etc. och andas lugnt och följsamt, kan dyka ner i värkarna. Man ska tänka sig att man är tung, tung, tung och utforska värkarnas smärta. Hur känns smärtan? Vart sitter den? och hur hjälper smärtan mitt barn att komma till världen?
Runt klockan 14.45 är vi hemma igen och Henrik passar på att hälsa på en sväng hos en granne medan jag ligger i sängen och kollar på TV för att få tiden att gå. Värkarna är fortfarande regelbunda med cirka 5 minuters mellanrum och fullt hanterbara.
Klockan 15.30 börjar värkarna komma lite tätare, nu med 3-5 minuters mellanrum (de håller fortfarande i sig i 1 minut) och vi bestämmer oss för att ringa till förlossningen för lite rådgivning. Det var lättare sagt än gjort eftersom det var upptaget i 45 minuter. Till slut (klockan 16.15) ringer Henrik till växeln och efter många om och men märker de att förlossningens telefon är sönder.
Klockan 16.25 får vi äntligen tag på förlossningen, men det visar sig att alla rum är upptagna så de ber oss att stanna hemma tills vi känner att vi inte orkar mer.
Efter att i en halvtimma av att ha försökt beskriva för Henrik hur en värk känns (som regelbundet tarmvred hade jag tydligen beskrivit det) går jag och lägger mig i sängen och värkarna börjar då komma glesare (7-9 minuters mellanrum). Vi bestämmer oss runt 18.00 att vi ska gå ut på en promenad för att se vad som händer och värkarna börjar då komma tätare igen. Efter en timmas långsam promenad kommer vi tillbaka hem och värkarna kommer då igen med 3-5 minuters mellanrum. Jag lägger mig då i sängen igen och äter en matlåda med viltskav och potatismos (underbart!) och värkarna börjar ännu en gång komma glesare.
Klockan 21.00 är jag trött på att inte veta vad som händer (är det igång eller inte?) och vi åker in till förlossningen.
När vi kommer in till förlossningen görs en CTG-kurva och sedan får jag en undersökning som visar att jag är öppen 1½ cm och livmodertappen är 1,5 cm lång fortfarande. Besvikelsen är stor då barnmorskan meddelar att det tyvärr nog bara är förvärkar jag har haft hela dagen och att det bästa är att jag åker hem igen och försöker vila ifall det skulle starta på riktigt. Vi åker hem cirka 22.15 med några alvedon och ett par lugnande tabletter som skulle få mig att slappna av och kunna sova (sovdos ville hon inte ge mig eftersom jag skulle sättas igång dagen efter).
Tabletterna hjälpte mig inte någonting och klockan 02.00 ringer jag förlossningen och säger att jag inte längre fixar att vara hemma för nu kommer värkarna tätare och gör betydligt ondare.
Cirka 02.15 är vi inne på förlossningen och får ännu en CTG-kurva och en undersökning som visar att jag har öppnat mig 4 cm (halleluja!) och det betyder att vi får stanna kvar denna gång. Jag blir erbjuden att bada och det gör jag gärna, så i ungefär 1 timma ligger jag i badet innan jag till slut går upp och går in i dushen i stället.
När jag både badat och duschat lägger jag mig till slut i sängen (klockan är nu 5.15) och vilar innan jag får en undersökning en halvtimma senare. Jag är då öppen 6 cm och barnmorskan undrar om hon kan erbjuda mig bedövning i form av epidural eller lustgas. Jag bestämmer mig för att prova lustgasen och den hjälper mig väldigt bra att andas igenom värkarna. Jag ber dock barnmorskan att säga till mig när det är "sista chansen" för att ta epidural så jag har chansen att ta den om jag känner att jag inte orkar andas mig igenom värkarna.
Klockan 8.00 får jag nästa undersökning och är då öppen 7-8 cm. Jag börjar nu tycka att lustgasens effekt har avtagit och att jag bara andas syrgas eftersom jag inte längre får "rushen" när jag andas. Men jag tänker inte mer på det utan fortsätter andas i masken. Barnmorskan säger nu att om jag vill ha epidural så är det dags att lägga den nu. Jag frågar då om värkarna kommer bli mycket värre än de är nu men hon säger att värre kommer de inte bli utan de kommer kännas ungefär såhär resten av tiden fram till krystvärkarna börjar. Eftersom jag känner att det fortfarande går mycket bra att andas igenom värkarna bestämmer jag mig för att inte ta epiduralbedövning eftersom risken finns att värkarna stannar av och det vill jag inte riskera nu när vi kommit såhär långt.
Klockan 9.05 får jag nästa undersökning och jag är nu öppen 8-9 cm med bara en liten kant kvar. Nu har jag börjat sippra lite fostervatten och barnmorskan ser att bebisen har bajsat i fostervattnet.
Klockan 9.25 undrar barnmorskan om jag vill ställa mig upp för att hjälpa barnet att komma ner och efter en halvtimma är jag öppen 9 cm med bara en pyttekant kvar. Jag känner nu hur det börjar trycka mer bakåt. Jag får i mig lite nyponsoppa och kämpar på i värkarbetet. Värkarna är lite olika starka. Vissa värkar andas jag mig lätt igenom med lustgasen (eller syrgasen som jag bara tror att det var) medan nästa värk är så stark att jag måste låta med mörk röst vid varje utandning för att orka ta mig igenom den utan att få panikkänslor.
Klockan 11 säger jag att jag inte orkar mer och undrar om det inte är färdigt snart för jag tycker att jag har varit öppen 9 cm hur länge som helst. Jag får en undersökning och det visar sig att det inte hänt så mycket under den tid som gått och barnmorskan erbjuder mig en spinalbedövning (en ryggbedövning som värkar ungefär som en tandläkarbedövning). Tar jag den bedövningen så kommer jag inte ha någon mer värksmärta förrän bebisen är ute och jag får chansen att vila innan krystvärkarna. Jag får en nål i armen och inväntar narkosläkaren.
Tyvärr har narkosläkaren fått ett akutfall att ta hand om och det dröjer en hel timma innan han dyker upp hos oss. Det är en väldigt lång timma när man ligger och väntar på att all smärta ska försvinna!
Klockan 12.15 har jag i alla fall äntligen fått spinalbedövningen och all smärta rann av mig inom loppet av 30 sekunder, mitt i en värk. Av allt hemskt jag hört om ryggbedövningar så stämde ingenting! Det enda som var jobbigt var att man var tvungen att krypa ihop som en boll och det är inte det lättaste mitt i en värk! Sticket kändes inte mer än en vanlig spruta i armen och frihetskänslan man fick när smärtan försvann är obeskrivbar och redan då började jag prata om att jag skulle ta den fantastiska och underbara bedövningen vid alla mina förlossningar (som jag redan börjat planera). Jag kan nu också både äta och dricka, något som jag inte ens haft en tanke på innan!
Efter att ha fått spinalbedövning och värkstimulerande dropp är jag helt öppen på en halvtimma och 12.55 sätts en skalpelektrod på barnets huvud. Klockan 13 har vi en härlig pratstund med barnmorskan om hur underbar denna förlossningen är och att det inte alls var så farligt som jag trodde och efter det lägger jag och Henrik oss och sover i cirka 1 timma.
Klockan 13.46 kommer det in en barnläkare eftersom bebisens hjärtljud går ner varje gång jag får en värk (samtidigt minskar de det värkstimulerande droppet) och de gör ett PH-test på bebisen (7-29 ligger testet på). Samtidigt som de gör testet får Henrik tjuvkika och han ser massa mörkt hår vilket gör mig överlycklig då jag hoppats på att bebis fått sin pappas hårfärg.
Vi får nu en ny barnmorska (den tredje i ordningen) och hon prestenterar sig lagom tills krystvärkarna startar. Hon säger att jag ska ringa på klockan när jag känner att jag inte längre kan stå emot krystimpulserna. Det dröjer inte länge, utan en halvtimma senare börjar jag krysta och barnmorskan meddelar att det är bara att krysta på. Det var en häftig känsla att känna att nu äntligen är det dags, även om man inte tyckte att det hände så mycket vid varje krystvärk. Efter bara några minuter säger jag att: "nu trycker det på som fan" och jag fortsätter krysta vid varje värk. Klockan 14.23 (8 minuter efter första krystvärken) kommer läkaren in igen och vill göra ännu ett PH-test för att se så bebisen mår bra där inne eftersom hjärtljuden fortfarande går ner vid varje värk. Testet såg fortfarande bra ut.
När jag efter bara ett par minuters krystande till fick en undersökning säger barnmorskan att: "du ser ut att ha en mycket vältränad bäckenbotten och det kan bli lite av ett problem när bebisen ska komma ut och det kan bli så att vi kommer få sätta en sugklocka och hjälpa henne att komma ut den sista biten särskilt eftersom hjärtljuden går ner vid värkarna." Jag berättade då om min rädsla för sugklocka och hon säger att jag ska få en superbra bedövning och att allt kommer gå jättebra då de är proffs de som hjälper mig. Hon lägger mängder med lokalbedövning och efter ungefär en halvtimma kommer det in ett flertal läkare (iförd gummistövlar), barnmorskor och barnläkare och det bestämdes att sugklockan skulle läggas för att få ut bebisen snabbt.
När de närmade sig "ring of fire" som jag också var livrädd för så säger läkaren att vi måste lägga ett klipp för att jag inte ska spricka (ännu en av mina farhågor). Allt går dock jättebra och när bebisen står i "ring of fire" (som jag för övrigt knappt känner av) så klipper dem (det känns inte över huvud taget) och i nästa värk känner jag att trycket släpper. "Nu lossnade sugklockan" tyckte jag att någon sa och jag tänkte att "nej, åkte huvudet in igen så jag måste gå igenom "ring of fire" 2 ggr?! Men vad personen egentligen sa var att "nu kan ni lossa sugklockan". En värk senare klockan 15.17 glider resten av vår underbara lilla dotter ut och dränker nästan den stackars barnmorskan med nerbajsat fostervatten som bara sprutar ut.
Den lilla flickan läggs direkt upp på min mage och Henrik får klippa navelsträngen efter att de torkat av henne. Lyckan är total och det känns så otroligt overkligt att det är vårt barn som ligger på min mage. Overkligt och helt fantastiskt, känslan går inte att beskriva!
Efter en stund frågar barnmorskan om jag inte fått nån mer värk (moderkakan måste ju också komma ut) men det har jag inte. Hon säger då att jag ska krysta lite och när jag gör det så glider moderkakan ut utan problem, hel och fin.
Jag blir sedan sydd med både inre och yttre stygn (3 synliga) och hur mycket lokalbedövning jag än får så hjälper det inte. Jag tar då till min vän lustgasen igen och NU fungerar den det märks och jag förstår att det måste varit nåt knepigt med den under mitt värkarbete. Den både luktade och kändes annorlunda och jag fick nu den där "rushen" som jag saknade under den sista delen av värkarbetet. När jag var sydd och färdig och vi hade fått ligga och mysa en stund för oss själva så kom de in och vägde och mätte henne. 51 cm och 3735 underbara gram.
Trots att många av mina farhågor besannades under denna förlossning (jag fick en kateter insatt då urinblåsan var tvungen att tömmas, sugklocka användes, jag blev klippt och fick en ryggbedövning) så kunde den inte ha blivit bättre än den blev eftersom allt ändå kändes så planerat. Farhågorna var inte heller så hemska som jag trott utan allt kändes ändå naturligt och jag skulle vilja säga att jag hade en lätt förlossning. Otroligt glad är jag också över att den faktiskt startade av sig självt utan att jag behövde bli igångsatt. Men det bästa av allt är såklart att vi alla mår bra och att vi nu äntligen har fått ta med oss vår underbara dotter hem för att älska i resten av våra liv <3
